På en palmbastbädd i skjulet de om natten sofvit tryggt,
Nu från fäste kvaft och mulet dagen såg på deras flykt.
Mannen hade staf i handen, hon ett barn på armen bar,
Och de gingo genom sanden, hvilken Nilen genomskar.
Gula kalkstensklippor sköto upp mot himmel tung som bly,
Solens strålar genombröto ej den kvalmuppfyllda sky.
Lotusblommans blåa öga ur papyrussäfven log,
Genom rymden i den höga, skriande, en häger drog.
Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
Ljuft i palmers skygd belägen vid en stilla spegeldam
Sparfhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
Om förnyarn af naturen, Horus, solens unge Gud.
Kvinnan stannade med sonen. Mannen stod mot stafven böjd,
Vid den skefva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.
Ibisfågeln gick vid brädden utaf vatnet, silfverhvit,
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx af ljus granit.
Och den låg där som en gåta, som en outtydd mystèr,
Mänskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.
Här ett ögonblick man hvilar. Sakta susar vattnets lopp.
För en stund på sfinxen lyfte kvinnan späde sonen opp.
Vänligt stödd av modershanden, med ett stilla lugn han log,
Men en ljusning öfver sanden, ljusning öfver rymden drog.
Var det soln, som i det höga genom molnen bröt sin led,
Eller barnets djupa öga, som en sådan dager spred?
Gåtostränga sfinx, som hvilar, sällsam och betydningsfull!
På ditt kvinnoanlet ilar nu en gloria af gull.
Han, som världen skall befria och ge mänskoöden lag,
Följd af Josef och Maria, sitter på din länd i dag.
På din lejonrygg är buren Han, som löser din mystèr,
Nyomdanarn af naturen, Horus — nej, än mer han är.