Smickra pojken, blinda mor,
Åt hans sjelfsvåld bifall blicka,
Böj dig, spänn igen hans skor,
Stoppa namnam i hans ficka ...
Vänta — pilten blir väl stor!
Se i hoppets perspektiv
(Alla mödrar sett detsamma)
Glädjen för din framtids lif!
Hvad han pekar på för mamma
Straxt den söta gossen gif!
»Mamma!» Detta ljufva ord
Låt till yrsel dig berusa!
Agan är ju snillets mord —
Kela, eftergif och krusa!
Följden innan kort blir spord.
Pilten kammar upp sin lugg,
Bär som yngling frack och piska ,
Ler åt söta mor i mjugg,
Tröttnar vid att evigt sliska,
Blir på sonlig vördnad njugg.
Unga-herrn, förvänd och tvär,
Styrd af infall och af nycker,
Dagligt mera sturskhet lär.
Och när denna sorg dig trycker,
Gör han gäck af »ma chère mère.»
Spillda böner, fåfäng gråt —
Fädernet till sista summan!
Junkern vandrar lastens stråt,
Skryter af att »lura gumman,»
Gör din kassa jemt försåt.
Stackars mor, hvad sorgligt slut!
Men på flathet skall så hända ...
Skurken suckar hvar minut:
»Gud, låt käringen ta en ända,
Att jag mödernet får ut!»