Skön och nyfödd var naturen –
Tredje morgonsolen brann.
Källan sprang af fröjd och djuren
Stumt beundrade hvarann.
Bruten var ännu ej freden:
Minsta mask dess sällhet njöt.
Salig endrägt öfver Eden
I hvar fläkt sin anda göt.
Hinden tigern menlöst smekte,
Bette vid dess sida tätt.
Lammet oförfäradt lekte
Med sin konung lejonet.
Rosen hyste inga törnen,
Blomman dolde intet gift.
Sparfven hyllad var af örnen,
Kärlek alla väsens drift.
Af en helig känsla tände,
Edens englasälla par
Nu dess första lofsång sände
Upp till varelsernas far:
»Du, som från det klara höga
Skådar jorden för din fot,
Till dig, Fader, lyfts vårt öga –
Tag vår sällhets-suck emot!