Ack tystna täcka fogelhop!
Du roar mig ej mer;
Min herdes röst, i echos rop,
Mig större hugnad ger.
Att jag med klippan tala får,
Är nu min enda tröst.
Jag utan honom ensam går,
Ej hörs hans ljufva röst.
Min klagan jag för skogen här;
När luften blifvit sval.
Den mörka skuggan tjenlig är
Att dölja ömma qval.
Här vallar herden sina får,,
Och gläds åt bergadt hö:
Se'n ej min hjord med Damon går,
Syns den af trånad dö.
Med blomster, som oss våren ger,
Herdinnan pryder sig;
Se'n Damon dem ej plockar mer,
De växa ej för mig.
Jag ofta dalen genomfar
Att söka der min vän:
En sol går bort, min sorg blir qvar,
Ty Damon dröjer än.
Vid källan fåfängt väntar jag,
Tills månen runnit opp;
Hur mången natt och långsam dag
Bedragit mina hopp!
När vestanvädret rör ett blad,
När fogeln ömsar gren,
Mitt öra lyss: i tanken glad,
Jag famnar Damon re'n.
Ack! skynda Damon, till den ro,
Som pröfvad vänskap ger!
Hvad gagnar mig din dygd och tro,
När jag dig sjelf ej ser?