1.
Öfver dälder, öfver vallar
Quällen sina rosor strör.
En man Heloisa kallar
Men i klostrets park hon dör.
Henne grymma
Murar skymma –
Ej hon fägnar vandrarn mer.
Kan ej flyga
Måste smyga
Trånande till jorden ner.
2.
Ljufligt spelar näktergalen,
Stjernan tändes, mild och klar,
Aftonskuggor hölja dalen –
Ack! det tiden förr ju var.
Fly, o Minne,
Nunnans sinne!
Klostrets hemska klockor gå.
Lyran tiger,
Dödssång stiger
Ensamt nu mot himlens blå.
1.
Heloisa! kom att vira
Kransar åt din hjessa än.
2.
Kom, o Abelard! att fira
Våren, hoppet, kärleken.
1. 2
Nej den låga
Jordens plåga
Jordens vällust ej oss rör.
Ett af smärta
Krossadt hjerta
Till de lefvande ej hör.
2.
Ljud från skogens kronor bäfva –
Suckar, Abelard, ditt bröst.
1.
Toner öfver hafvet sväfva –
Är det Heloisas röst?
1. 2.
Nej! i dalen
Näktergalen
Afskedsdrill åt våren slår.
Tårar, quällen!
I och cellen
Ensamt läka hjertats sår.