Å jänta å ja

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.

Där mötte ja’ henn’ e môra så rar,
då sola ho sken på himmalen så klar,
å däjli som ljusan dagen ho var -
mett hjârte, hvar tog dä vägen?

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.

Där bliga ho på mej så himmalens blått,
å yja di sköt så blextrande brådt,
så allri ha mett hjârte tåcka salve fått;
ja’ messta’ kav mi hele störke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka.

Där råka vi hvarann mä fräsande fröjd,
å allri nônnstinn ha ja’ kännt mej så nöjd,
ja’ kasta mine ben i himmalens höjd
å hoppa övver alle taka.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen.

Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann,
för yja skömdes bårt bå himmalen å lann;
hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann,
när som ja’ kom igen te sansen.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden.

Där stal ja' mej en köss så rosande rö
å tala om för henne hela mi nö
å fråga, om ho ville dele mett brö,
å ho svara ja på stunden.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.

Där stog nu vi två ve alltere jusst
å lôva vår tro i nö å i lusst
å att te den allre sistaste pusst
så troget hvarannre dörke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.

På lifsens lannsväg vannrer ja’ nu
så gladeligen mä mi lelle hustrú,
å allri nônnstinn ska vi skeljes vi tu,
förrn döen går oss i vägen.